Psykofarmaka gör mig mörkrädd.

Varför i herrans namn går folk i min ålder på antidepressiva medel, med en plan för medicinering ett år framöver? Medicin kan vara bra för att få folk på fötter igen. Men man får aldrig glömma bort att all psykofarmaka behandlar ett symptom, t ex nedstämdhet och oro. Det är bara symptomet som behandlas. Inte de miljömässiga, kognitiva, sociala eller traumatiska faktorerna bakom. Kalla det vad fan du vill, orsaken behandlas inte.

All psykisk sjukdom kommer mer eller mindre från ångest. Vårt psyke måste överleva precis som vår kropp och när det håller på att sprängas sönder av ångest så måste något ändras på. Psyket börjar därför omforma verkligheten, man förnekar eller förtränger det man inte vill känna vid etcetera - för att överleva. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man skapar sig den verklighet man orkar med. Oavsett hur overklig den är.

Medicin är bra för att få folk på fötter igen. Antipsykotiska och antidepressiva medel lättar ångesten. Med Prozac får man chansen till kontroll igen och man kan sakta ta i tur med sina problem. Så långt fungerar det hyfsat men i de flesta fall är det inte värt att lätta ångesten med medicin. Vad hjälper det att lätta ångesten om man ändå börjar gråta vid varje fylla eller om man så fort något bär emot flyr in i ett mörker? Sluter om sig? Så ser verkligheten ut. När man efter ett år under medicinering liktförbannat inte tagit itur med sitt problem så står man kvar på ruta ett. Man flyr bara ifrån problemet för att orka med. Man lever på lånad tid med hjälp av medicin - inget annat.

En anhörig tar livet av sig. Man reagerar med chock och får en känslomässig anstormning man inte vet hur man ska hantera. Man orkar inte med, sover dåligt och blir förr eller senare nedstämd. Hamnar efter i skolan, hoppet sinar och depression är som ett varmt täcke att krypa ner i. Du får antidepressivt och lyckas kanske med att komma tillbaka till skolan. Men trots det så pendlar du mellan att orka och att krypa ner i täcket igen. Du mår aldrig bättre och i slutändan vet du ändå inte hur du ska hantera självmordet och du har inte kommit över någonting. Den naturliga chocken har aldrig lagt sig och du medicineras för ett halvår i taget. Så fort det kommer på tal att avbryta medicinen blir du panikslagen. Känner ni igen det?

För några år sedan så omfattade min mentala förmåga att sitta på golvet och köra runt en traktor. Jag satt så och körde traktorn i fyra dagar, sen började min omgivning reagera. Det var minuterna innan jag skulle till akuten, få antidepressivt, som jag alldeles kollapsade. Jag har aldrig upplevt min kropp i ett sådant uppror. Jag spydde, började gråta samtidigt som jag svimmade.

Om jag är starkare än andra idag så är det för att jag någon gång i livet tog tag i de problem jag haft. Incidenten med traktorn är bara en passus i mitt liv. Jag har haft många värre prövningar, men för mig är det ett exempel på hur stark jag hade blivit redan som femtonåring. Jag åkte aldrig till akuten utan lyckades komma på fötter ändå.

Jag menar inte att jag är oövervinnelig. Men jag har löst den skit som närapå förstörde mitt liv och det utan psykofarmaka. Det finns en inre styrka som man borde lära sig att använda. Medicin står för ett kortsiktigt tänkande som i värsta fall bara skapar nya problem. Jag känner flera vuxna som har tablettberoenden till exempel. Medicinen ligger länge kvar i kroppen. Förr eller senare så måste man möta sina problem. Annars blir man knäpp på riktigt och då är det allvarligt.