När jag lyssnar på Broder Daniel får jag bilden av utflippade 90-talsungdomar som är höga på koffein och gör - inte skriver - musik som handlar om deras tonårsproblem. Om konflikten, skärselden så att säga som uppstår när verkligheten kommer ikapp och kroppen börjar mogna på allvar. De måste ha älskat den åldern eller så har de för evigt fastnat i den.

Hur som helst så är deras fulmusik genialisk och funkar som medicin mot tristess. Jag har precis lugnat ner mig efter att ha dansat runt till Broder Daniel, med vinglasen på högtalaren som klirrar i takt.

Undrar vad jag ska göra nu. Det händer ingenting här ikväll. Absolut ingenting. Eko - - -. Det blir nog Broder Daniel hela kvällen..